När jag fick se Theo för första gången fylldes hela jag med lycka, jag blev hög av lycka, och ibland kan jag komma på mig själv med att gå runt i ett slags lyckorus, liksom helt instängd i en lyckobubbla, och att titta på mitt barn, förstår ni, det är mitt egna kött och blod, min son, världens finaste lilla människa, och kärleken man kände när man först såg honom går inte ens att förklara, inga ord är stora och fina nog för att förklara vad jag kände den stunden när Theo såg in i mina ögon och "sa med blicken" hej mamma här är jag som du väntat på så länge, äntligen så ses vi.. Från den stunden har jag älskat min son så villkorslöst och gränslöst och obeskrivligt mycket...När Theo, Jens och BM gick ut ur rummet direkt efter snittet för att göra ren honom och mäta och väga osv, och jag fick ligga kvar för att sys ihop och allt vad det innebar så låg jag bara och tänkte: Jag är mamma nu, jag har inte någon bebis i magen längre, han är ute nu, han är i rummet bredvid, vi har fått ut våran son, o snälla, kom tillbaka snart, varför blev han tyst nu för? är det något fel? försvann han lika fort som han kom? andas han inte, varför säger ingen någonting??.... Kände en panik, en sådan rädsla som jag aldrig kännt förut, en sådan obehaglig känsla, jag var livrädd och tankarna, tröttheten och morfinet och lokalvedövningen gjorde att jag blev som psykotisk och ville bara skrika, jag visste inte vad huvudet höll på med och kände mig jätte dum, och började gråta för jag visste inte vad som var verklighet eller dröm, eller om huvudet spelade mig ett spratt, jag försvinner ett tag, allt blev svart, vet inte om jag svimmade eller somnade, det var inte länge, kanske i 10 sekunder, allt detta hände på mindre än max 3 minuter och jag var som paralyserad känns det som nu i efterhand, tårarna rann nu i förtvivlan, av en sådan utmattning och besvikelsen över att jag burit vårt barn genom en hemsk graviditet, gått över tiden, en lång och vidrig förlossning också klarar jag inte av att av avsluta den själv, kommer folk se mig som en förlorare, en som gav upp, en som inte klarar av att föda barn, det vi gjort i alla tider? vad tycker alla jävla super morsor som klämmer ur sig ungar på löpande band om det här, osv.. Kände mig så liten, utelämnad och hjälplös, bedövad från brösten och nedåt så jag kunde inte resa mig upp för att se om mitt barn mådde bra, i samma ögonblick som jag slog upp ögonen så kommer Jens in med det största, stoltaste och malligaste leendet jag någonsin sett på en människa, med våran lilla son inlindad i en liten filt i famnen, Theo såg ut att må som den prins han är i sin pappas trygga famn, och jag såg att Jens var stolt över mig och höll Theo nära så jag nådde att känna lite på honom och ge honom en liten puss innan jag fick rulla iväg till uppvaket där jag fick tillbringa någon timme, när vi väl kom upp på bb fick Theo sova på Jens bröst under natten och även fast jag var så overkligt slut och trött kunde jag inte sluta titta på min älskade son, och insåg då att känslorna jag fick när jag såg honom från första stund, det var någonting, som jag inte trodde fanns..
2012-09-18 / 23:53:21
Kommentarer
Postat av: Soffan
Vad fint! Det är en helt obeskrivlig kärlek man har till sitt/sina barn. En kärlek man aldrig kunnat föreställa sig innan.
